True Blood-multitasking

Har haft en jobbig förkylning i helgen så jag har suttit hemma, läst From Dead to Worse av Charlaine Harris och tittat på True Blood. Nu har jag sett de två filmade säsongerna som är löst baserade på de två första böckerna i Stackhouse-serien. Kan bara säga ooooh shit, jag mindes inte att det var så spännande när jag läste böckerna! Skaparna av serien har verkligen tagit de rätta elementen av novellerna och sen "tweekat" det till nya höjder! (Samtidigt: Eff, vad ska jag göra nu när jag har sett allt som finns?!)

Har fortfarande kvar att läsa Dead and gone, men den har bara kommit i storpocket å jag vill ha den i litet format, vet dock inte om jag ska vänta tills den kommer ut i liten pocket eller ej... Beror på om jag kan tygla min nyfikenhet.

Mina reflektioner kring novellerna...

Jag har läst en hel del recensioner av Stackhouse-serien där man irriterar sig på att Harris skriver om små detaljer som t ex när Sookie kammar håret. Jag reflekterade inte över detaljerna innan, men nu när jag läst vidare så har jag funderat litet över vad jag tycker om det och kommit fram till att jag gillar det.

Man kan visst läsa om när hjältinnor kamma håret, tar ett bad och tar hand om sig själv. Och varför kan man det? Jo, eftersom det är så mycket som försiggår i Sookies liv så måste hon ju någon gång koppla av, andas ut och reflektera över sitt liv. Annars skulle hon vara sönderstressad, utbränd och halvt psykotisk vid det här laget. Hon har varit nära döden så mycket, blivit sviken av dem hon älskar, blivit upphängd och nedslängd som en trasdocka. Hon behöver andningspauser, och det behöver även läsarna. Heck, de s.k. andningspauserna fungerar även som en påminnelse för mig att - ja visst ja, Sookie tar ju hand om sig själv, kanske jag borde göra detsamma?!

Att läsa om att Sookie städar, Sookie lånar böcker, Sookie väljer vilka kläder hon ska ha, det är för mig ett sätt att identifiera mig med henne på en djupare nivå. För det mesta så målas hjältinnorna ut som någon slags superkvinna som är ute och räddar världen 24/7 och trots att de inte städar eller lagar mat så verkar det aldrig gå någon nöd på hemmet eller liknande. Det är ju bara bullshit. Harris visar istället upp vad som verkligen försiggår, samtidigt som vi det visar hur jordnära Sookie är. Hon skulle kunna vara en av oss - tänka sig! 

Sen så börjar jag få en rejäl crush på Alexander Skarsgård... Han är en riktigt bra skådis. När han ligger bredvid Anna Paquinn och nojsar runt... *mmm* om ändå det vore jag som låg där istället för Paquinn. Hon har ju sin Moyer, get off him! ;D

Charlaine Harris - Dead until dark

Dead until dark är första boken i serien om Sookie Stackhouse och utspelar sig i en alternativ verklighet där vampyrer är något verkligt. Staten har förklarat deras existens genom att kalla vampyrism ett virus som får människor som drabbas att verka döda, och som gör att de måste livnära sig på blod och inte tål solljus. Vampyrerna har många "groupies" som frivilligt låter sig bli bitna och tömda på blod (i små mängder), men inte alla föredrar dessa människor och de äter istället syntetiskt blod. Sedan finns de som kallas drainers, vilka är människor som fångar in ensamma vampyrer, tömmer dem på blod och säljer det som droger. Vampyrblodet helar, ökar sexlusten och gör en starkare, den perfekta drogen helt enkelt. Tills den dagen då man har för litet mänskligt blod och för mycket vampyrblod, då blir man istället en vampyr själv...

Sookie, seriens hjältinna, arbetar som servitris i den lilla staden Bon Temps, Louisiana, och har en mycket speciell förmåga: hon kan läsa tankar. Men att veta vad alla människor tänker hela tiden tröttar ut henne och hon försöker desperat att blockera ut de människor som är henne närmast.

En dag så kommer en vampyr in på baren där Sookie jobbar, och hon inser att hon inte kan läsa hans tankar. Hon är fascinerad, men detta övergår snabbt i skräck när hon hör tankarna hos hennes gäster, paret Rattray, som planerar att tömma vampyren på blod. De lurar in vampyren i en fälla men Sookie räddar honom, och de flyr undan Rattray-paret. En ovanlig vänskap uppstår som snabbt övergår i någonting mer. Men att dejta en vampyr är inte det enklaste, vilket Sookie snabbt upptäcker.

För att komplicera saken ytterligare blir en gammal skolkamrat till Sookie mördad, och man finner bitmärken på hennes hals som pekar på att hon haft samröre med en vampyr. Men polisen misstänker samtidigt Sookies bror, som tidigare varit involverad med kvinnan. För att rentvå sin vampyr och sin bror måste Sookie nu finna mördaren, och detta innan hon själv blir hans nästa offer...

Dead until dark var en perfekt bok att läsa under läströttheten för den är snabbt genomplöjd och lättåtkomlig med romantiken som genomsyrade varje sida. Sookie är en modern hjältinna med sina fel och brister, stundtals tempramentsfull och stundtalls enfaldig. Hon har självmant gett upp det här med dejting eftersom det är så svårt att vara intim med någon samtidigt som man vet allting denna tänker, så när vampyren Bill dyker upp är hon helt utan romantiska preferenser, vilket iofs kan vara bra med tanke på att Bill inte är som alla andra män. Som karaktär tycker jag dock Bill blir litet för platt och opersonlig. Vad gör han egentligen om dagarna? Varför vill han prova leva mainstream, dvs bland människorna? Vad är hans drivkraft, och varför gillar han Sookie? Jag betvivlar inte att det finns goda svar men det behöver vara mer tydligt...

Allt som allt får den dock en stark trea och en trea på romantikskalan.