Sunday, 10 January 2010

True Blood-multitasking

Har haft en jobbig förkylning i helgen så jag har suttit hemma, läst From Dead to Worse av Charlaine Harris och tittat på True Blood. Nu har jag sett de två filmade säsongerna som är löst baserade på de två första böckerna i Stackhouse-serien. Kan bara säga ooooh shit, jag mindes inte att det var så spännande när jag läste böckerna! Skaparna av serien har verkligen tagit de rätta elementen av novellerna och sen "tweekat" det till nya höjder! (Samtidigt: Eff, vad ska jag göra nu när jag har sett allt som finns?!)

Har fortfarande kvar att läsa Dead and gone, men den har bara kommit i storpocket å jag vill ha den i litet format, vet dock inte om jag ska vänta tills den kommer ut i liten pocket eller ej... Beror på om jag kan tygla min nyfikenhet.

Mina reflektioner kring novellerna...
Jag har läst en hel del recensioner av Stackhouse-serien där man irriterar sig på att Harris skriver om små detaljer som t ex när Sookie kammar håret. Jag reflekterade inte över detaljerna innan, men nu när jag läst vidare så har jag funderat litet över vad jag tycker om det och kommit fram till att jag gillar det.

Man kan visst läsa om när hjältinnor kamma håret, tar ett bad och tar hand om sig själv. Och varför kan man det? Jo, eftersom det är så mycket som försiggår i Sookies liv så måste hon ju någon gång koppla av, andas ut och reflektera över sitt liv. Annars skulle hon vara sönderstressad, utbränd och halvt psykotisk vid det här laget. Hon har varit nära döden så mycket, blivit sviken av dem hon älskar, blivit upphängd och nedslängd som en trasdocka. Hon behöver andningspauser, och det behöver även läsarna. Heck, de s.k. andningspauserna fungerar även som en påminnelse för mig att - ja visst ja, Sookie tar ju hand om sig själv, kanske jag borde göra detsamma?!


Att läsa om att Sookie städar, Sookie lånar böcker, Sookie väljer vilka kläder hon ska ha, det är för mig ett sätt att identifiera mig med henne på en djupare nivå. För det mesta så målas hjältinnorna ut som någon slags superkvinna som är ute och räddar världen 24/7 och trots att de inte städar eller lagar mat så verkar det aldrig gå någon nöd på hemmet eller liknande. Det är ju bara bullshit. Harris visar istället upp vad som verkligen försiggår, samtidigt som vi det visar hur jordnära Sookie är. Hon skulle kunna vara en av oss - tänka sig! 


Sen så börjar jag få en rejäl crush på Alexander Skarsgård... Han är en riktigt bra skådis. När han ligger bredvid Anna Paquinn och nojsar runt... *mmm* om ändå det vore jag som låg där istället för Paquinn. Hon har ju sin Moyer, get off him! ;D

7 comments:

Emma said...

Skarsgård gör verkligen hela serien för mig :) Har inte läst böckerna dock, de får vänta några år tills jag glömt bort handlingen igen

Fia said...

Emma, böckerna kan du läsa, serien tar ett steg bort från dem och än så länge vidrör serien inte ens bok tre och frammåt.. :)

Cia said...

Jag är i precis samma situation som du med böckerna, men jag valde att vänta på den lilla pocketen samt beställa hem den första boken i en av de andra serierna Charlaine Harris skriver. Jag hoppas på det!

I övrigt håller jag med er, Skarsgård har inte varit någon favorit tidigare, men Eric har lyft honom helt klart :)

Fia said...

Vad kul! Vilken serie har du påbörjat?

Elisabeth Linnéa said...

Här har du en till som fått en crush på Skarsgård efter att ha sett True Blood. Eller om det bara är Eric jag har en crush på ;) Tycker också för övrigt att Sookies hårkammande tillför något, även om det är mycket hår hit och dit emellanåt. Men visst behövs det att hon "bara är" människa också. Började faktiskt reta mig på det ibland, att hon går från en omöjlig situation till en annan utan minsta tendens till psykiskt sammanbrott (nåväl, tendensen finns väl någon gång ibland).

Cia said...

Jag valde Grave Sight som är den första i Harper Connelly-serien, den är ganska ny och än så länge bara i fyra delar. Tyckte det var bra kriterier :)

a-lo said...

Intressant analys. Kan hålla med om att det vardagliga balanserar upp allt det dramatiska som händer och själv stör jag mig inte på det. Men precis som Elisabeth Linnea har jag funderat över vilka gränser Sookie skulle behöva passera innan det kommer ett mentalt sammanbrott!

Jaha, det var fiction sa du? Så lätt att glömma bort :-)