Dark Orbit

Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman är en av de absolut bästa böckerna jag läst i år! Det är en first-contact-historia som är originell och spännande.

I en avlägsen galax finns federationen Twenty Planets, och där bor Sara Callicot som är en av dem som val att spendera sitt liv genom att utforskar rymden. Hon färdas genom en ljusstråle genom rymden tar så lång tid som ljuset tar att nå till platsen, därför är det ett ensamt liv. Sara har nu lämnat sin familj, alla sina vänner och hela sitt liv bakom sig för en av de längsta resorna någonsin -- hon ska resa 58 ljusår bort till en outforskad planet som heter Iris. Hennes svepskäl är att studera besättningens team-arbete men hennes riktiga agenda är att skydda Thora Lassiter, en släkting till hennes uppdragsgivare, som hamnat mitt i en stor politisk skandal där hon blandat sig med rebeller och gjort uppror på Orem och nu skickats till Iris som straff. Thora har enligt ryktena blivit galen, men när Sara möter henne blir de snabbt vänner. Sen, när Sara och Thora och en grupp forskare reser ner till planeten för att utforska ytan, försvinner plötsligt Thora. Sara försöker desperat ta reda på vad som hänt henne. Under tiden så upptäcker Thora att det finns liv på planeten, varelser som får henne att ifrågasätta allt hon kommit till att ta för sanning.

Det som jag gillade med denna bok var att den bygger på nya och fräscha idéer om hur liv på andra planeter ser ut, och presenterar perspektiv från både ursprungsbefolkning och rymdfarare. Den bjuder på filosofiska diskussioner om vad verklighet är, intressanta diskussioner kring handikapp och förmågor, och ifrågasätter våra förutfattade meningar. Den påminner om Contact och Interstellar, två filmer som också tar sig ut på djupt vatten och vågar diskutera helt galna koncept om rymdresor och verklighet.

Läs, läs, läs!

(And I'm sorry, I'll translate this review to English soon! No time now.)

It's here!

Jag talar förstås om Peter Watts Blindsight som vi ska läsa inför fantasycirkeln den 6 maj.

På baksidan står det:
Two months since the stars fell.

Two months since sixty-five thousand alien objects clenched around Earth like a luminous fist, screaming to the heavens as the atmosphere burned them to ash. Two months since that moment of brief, bright surveillance by agents unknown.
Two months of silence while a world hold its breath.
Now some half-derelict space probe hears a whisper from the edge of the solar system: a faint signal sweeping the cosmos like a lighthouse beam. Whatever's out there isn't talking to us. Its talking to some distant star, perhaps. Or perhaps to something closer.




Woooo.

Det kliar i fingrarna!

Föresten, är det någon mer än jag som kommer ihåg Contact med Jodie Foster?? Gud vad länge sen jag såg den. Kommer ihåg att jag tyckte den var hur häftig som helst. Andra som gillade den? Tankar?