"Mansfield Park" var Jane Austens favoritbok men är den mest kontroversiella - och av kritikerna minst omtyckt - av alla böckerna. Den handlar om Fanny Price, som flyttar från sin fattiga familj i Portsmouth till sin rika moster Lady Bertrams familj på Mansfield Park. Där får hon växa upp med sina kusiner Tom, Edmund, Maria och Julia. På Mansfield Park finns också den elaka mostern Mrs Norris, som avskyr Fanny från dag ett. Mrs Norris gör sitt bästa för att Fanny aldrig ska glömma att hon är mindre värd än familjen Bertram, men Fanny kunde inte vara nog underdånig även utan Mrs Norris hackande. Fanny är intelligent men alldeles för blyg för att ta för sig. När hon väl kommer till tals, så blir hon oftast generad av all uppmärksamhet och räds för att fortsätta.
Fannys enda vän är hennes kusin Edmund, men deras vänskap sätts på prov när de moderna och vackra syskonen Henry och Mary Crawford flyttar in prästgården intill. Hon anser att syskonen Crawford har dåligt inflytande på Edmund och hans systrar, men ingen tar hennes oro på allvar. Edmund faller för den något omdömeslösa Mary vilket gör Fanny svartsjuk. Henry Crawford börjar flörta skandalöst med Maria Bertram, trots att hon är förlovad och ska gifta sig med Mr Rushworth. Och när den äldsta sonen Tom Bertram återvänder från en av sina dryckesresor med en idé om att ordna en teaterföreställning så är katastrofen ett faktum.
Det är mycket i Fannys karaktär som är beundransvärt. Hon har en moralisk kompass som är felfri (därav rubriken), hon är plikttrogen, tacksam, ödmjuk och faktiskt... väldigt tråkig. Så även Edmund, som måste vara den tråkigaste hjälten av alla hjältar i Janes böcker. Jag gillar verkligen inte att läsa om karaktärer som gör allt rätt. Hur skulle det ha varit i "Emma" om Emma aldrig behövt bli uppläxad av Mr Knightley? Hur skulle "Stolthet och fördom" vara om Lizzy aldrig haft några fördomar och Darcy aldrig varit stolt? Vill inte ens tänka på det! Visst känns det som om Fanny blir litet mer rebellisk under bokens gång, men den som verkligen ger boken ett driv är Henry Crawford. Henry må vara en kvinnokarl, men utan honom skulle det inte vara mycket till "Mansfield Park".
And that's all I have to say about that.
Fannys enda vän är hennes kusin Edmund, men deras vänskap sätts på prov när de moderna och vackra syskonen Henry och Mary Crawford flyttar in prästgården intill. Hon anser att syskonen Crawford har dåligt inflytande på Edmund och hans systrar, men ingen tar hennes oro på allvar. Edmund faller för den något omdömeslösa Mary vilket gör Fanny svartsjuk. Henry Crawford börjar flörta skandalöst med Maria Bertram, trots att hon är förlovad och ska gifta sig med Mr Rushworth. Och när den äldsta sonen Tom Bertram återvänder från en av sina dryckesresor med en idé om att ordna en teaterföreställning så är katastrofen ett faktum.
Det är mycket i Fannys karaktär som är beundransvärt. Hon har en moralisk kompass som är felfri (därav rubriken), hon är plikttrogen, tacksam, ödmjuk och faktiskt... väldigt tråkig. Så även Edmund, som måste vara den tråkigaste hjälten av alla hjältar i Janes böcker. Jag gillar verkligen inte att läsa om karaktärer som gör allt rätt. Hur skulle det ha varit i "Emma" om Emma aldrig behövt bli uppläxad av Mr Knightley? Hur skulle "Stolthet och fördom" vara om Lizzy aldrig haft några fördomar och Darcy aldrig varit stolt? Vill inte ens tänka på det! Visst känns det som om Fanny blir litet mer rebellisk under bokens gång, men den som verkligen ger boken ett driv är Henry Crawford. Henry må vara en kvinnokarl, men utan honom skulle det inte vara mycket till "Mansfield Park".
And that's all I have to say about that.
No comments:
Post a Comment