Jag har älskat Connie Willis ända sen jag läste Blackout/Allclear, de senaste böckerna i tidsrese-serien Oxford Time Travels. Det som gör Willis så bra är att hon tar sig tid att beskriva olika eror i historien och hur människorna var på den tiden. Miljöbeskrivningar får en att känna som om man vore där, och karaktärer är engagerande och otroligt realistiska. Samtidigt är tidsrese-delen väldigt intressant gjort. Sex år senare har jag återstiftat bekantskapen med Connie Willis och läst de två första böckerna i (den ytterst fristående) serien. Doomsday Book och To Say Nothing of the Dog.
"Doomsday book" börjar i Oxford, år 2054. De tidsresande historiker gör sig klara för att fira jul. Alla utom Kivrin Engle, det vill säga. Kivrin är på väg att resa till 1300-talets Oxford. Århundradet har dock blivit rankat som en 10:a och anses för farlig för de tidsresande historikerna, men eftersom Basingame (chefen för fakulteten) har gått på julledighet och Gilchrist, vikarierande fakultetschef, inte bryr sig om riskerna finns det ingen som har befogenhet att stoppa dem.
Professor Dunworthy och doktorn Mary Ahrens försöker prata Gilchrist och Kivrin ur det, utan att lyckas. Tidsresan stressas igenom, och medan de väntar på dataresultatet insjuknar tidsrese-teknikern Badri hastigt i en mystisk sjukdom. Badri försöker i sin feberyra säga att någonting inte gått som det ska, men blir snabbt okontaktbar. Runt om dem på universitetet bryter en epidemi ut och hela universitetet sätts i karantän. Gilchrist stänger ner labbet för julen och alla tekniker som skulle kunna tyda datan för att verifiera att Kivrin hamnat där hon ska har gått på julledighet och vägrar gå in i karantän-området.
Under tiden som epidemin sprider sig 2054 så landar Kivrin på fel plats i medeltiden, och insjuknar i samma epidemi som rasar på universitetsområdet. Dunworthy, sjuk av oro, försöker desperat att hämta hem henne, men vet inte att hon hamnat 28 år fel, i 1348. Det år digerdöden kom till Oxford. Parallellerna mellan digerdödens framfart och epidemin i Oxford skapar en dramatisk kamp mot klockan.
Doomsday book innehåller intressanta detaljer om livet och människorna i 1300-talets England. Det står snabbt tydligt att verkligheten såg väldigt annorlunda ut jämfört med de föreställningar Oxford-historikerna haft. Kivrin upptäcker att hon inte förstår språket, att hennes klänning med bjärta blå färger inte passar in och att stanken är värre än hon trott. Steg för steg lär sig Kivrin mer om medeltiden (och genom henne, även läsaren) genom att visa dessa små detaljer som samtidigt förankrar en fast i miljön och får den att kännas realistisk.
Vi får lära känna den medeltida familjen som Kivrin bor hos, lilla Agnes som älskar sin hund, hennes storasyster Rosamund som ska bli bortgift med en gammal gubbe, den elaka farmorn Imeyne och mamman Eliwys. När pesten kommer till Oxford är man så väl investerad i familjens öde att varje dödsfall känns hjärtslitande. Kivrin försöker att förutse pestens framfart genom att använda statistik och sannolikhet, men boken visar att i realiteten så funkar det inte att resonera så, för det alltid finns oanade konsekvenser man inte kan värja sig mot.
En av mina favoritkaraktärer i 2054 är trettonåringen Colin "a nice boy, very bright, though he has the most wretched vocabolary. Everything is either apocalyptic or necrotic.". När karantänen slår till är han fast med historikerna på universitetet och blir till oväntad hjälp för Dunworthy. Colins ungdomliga fascination för tidsresor speglar mitt eget intresse för genrén, och hans relation till Dunworthy precis som Kivrins relation till Agnes är rörande familjär.
Historia har aldrig varit så intressant som när den läses i skönlitteratur med engagerande karaktärer. Visst finns det säkert historiska felaktigheter, jag vet till exempel att Willis fick kritik för att hon i Blackout/Allclear använde sig av en tunnelbanestation som inte fanns än - men det är för mig inte livsviktigt att precis alla detaljer blir rätt, så länge det viktiga stämmer.
Min enda reservation mot boken är att det känns som om Willis överanvänder förvirringsursäkten för att skapa spänning. Badris tendens att feberyra och inte svara på frågor om vad som är fel med tidsrese-släppet bidrar till ovisshet och spänning, men det upprepas för många gånger, även med Kivrin i medeltiden. Jag skulle inte säga att Willis håller på informationen för länge, men hon är väldigt glad för att använda förvirringstropen, inte bara i Doomsday book utan även i "To Say Nothing of the Dog". Men det tjänar historierna väl, så jag tillåter det.
I den andra boken "To Say Nothing of the Dog" är året 2057. Vi möter Ned Henry som är med i ett projekt för att restaurera Coventrys katedral. Hans uppdrag är att lokalisera en vas åt Lady Shrapnell, projektets överhuvud. Men vasen visar sig vara synnerligen svår att hitta, och Ned skickas kors och tvärt genom historien i åtskilliga dagar tills han drabbas av time-lag, med klara symtom som svårighet att tolka ljud, överdriven sentimentalitet och hallucinationer.
Ned värvas till ett livsviktigt uppdrag i den viktorianska eran, men är så snurrig så att han inte uppfattar uppdraget och hamnar konstant i situationer där han riskerar att ändra historians förlopp radikalt med potentiellt fatala konsekvenser för utgången av andra världskriget. I sann Willis-anda.
To Say Nothing of the Dog skildrar den viktorianska eran, med samma detaljrikedom och lärorika berättarteknik som Doomsday Book. Till exempel får Ned lära sig att det är ett stort etikettbrott att prata om graviditeter - allt som har med sex att göra var så tabu att man inte låtsades om det. Boken har dock en mycket lättsammare ton än Doomsday Book, samt en romantisk sidohistoria vilket passar väl ihop med den viktorianska miljön.
Även om boken är lättsammare så är den även mer teoretisk. Många tycker Connie Willis böcker innehåller för mycket historia och för lite science fiction, men denna bok väger upp det genom att utforska reglerna kring tidsresorna och "nätet", den teknik man åker genom tiden med.
Den resonerar kring vad som är möjligt, berättar mer om mekaniken med kritiska punkter, crisis points, i historien dit man inte kan åka eftersom de händelser som skedde då hade för stor påverkan på historien och minsta ändring till historien riskerar att förändra framtiden. Samtidigt så etablerar den tidskontinuumet som en slags entitet som arbetar för att motverka de paradoxer och "incongruities" (motsägelser) som skulle kunna uppstå genom att den orsakar "slippage" (glidning) för tidsresenärerna vilket gör att de hamnar i en annan tid eller en annan plats, och därför inte har en påverkan på historien. Det går dock att ändra historien, och många av karaktärerna orsakar diskrepanser som de försöker rätta till, med varierande resultat.
Tidsresehistorier som dessa har en slående likheter med fantasy; ödesbestämda händelser. Precis som fantasy ofta beblandar sig med profetior beblandar ju sig tidsresor med saker som kommer att ha hända, eftersom de redan har hänt. Men trots att profetian eller ödet vill uppfyllas, så kan ju många saker gå fel och ödet behöver ibland hjälp på traven. Det är intressant att se hur historier hanterar detta, och vad som händer när man ändrar historien. (Tidsrese-sf är lite av en favoritgenre hos mig, om det inte framgått.)
På ett sätt är det smärtsamt tydligt att dessa böcker är över 20 år gamla. Framtiden - så som Willis såg den 1991 - hade inga smartphones! Det fanns bärbara telefoner, så kallade handhelds, och det fanns vidders, videokameror. En kan ju tänka sig att Willis borde ha förutspått hur tekniken skulle utvecklas, men det är nog svårare än man tror. I Willis fiktiva framtid utrotades också katter 2004, vilket känns rätt skrattretande. Att en stor pandemi inträffade 2010 känns dock mindre skrattretande.
Dessa böcker, samt Blackout/All Clear, kan jag varmt rekommendera till alla anglofiler, historieälskare och tidsreseälskare. De är lättillgängliga, ofta humoristiska och rörande. Willis fortsätter att vara en av mina absoluta favoriter, och jag vill verkligen understryka hur bra hon är:
"Though she has published fewer solo-authored novels than any of them, Connie Willis has won more major SF awards than Philip K. Dick, Arthur C- Clarke and Isaac Asimov combined." - Adam Roberts, introduction to Doomsday Book.
Kvinnor inom SF, you guys. Det finns många bra kvinnliga sf-författare, men tyvärr är de kvinnor och därför får de ingen uppmärksamhet. Låt oss ändra på det? Läs Connie Willis!
Professor Dunworthy och doktorn Mary Ahrens försöker prata Gilchrist och Kivrin ur det, utan att lyckas. Tidsresan stressas igenom, och medan de väntar på dataresultatet insjuknar tidsrese-teknikern Badri hastigt i en mystisk sjukdom. Badri försöker i sin feberyra säga att någonting inte gått som det ska, men blir snabbt okontaktbar. Runt om dem på universitetet bryter en epidemi ut och hela universitetet sätts i karantän. Gilchrist stänger ner labbet för julen och alla tekniker som skulle kunna tyda datan för att verifiera att Kivrin hamnat där hon ska har gått på julledighet och vägrar gå in i karantän-området.
Under tiden som epidemin sprider sig 2054 så landar Kivrin på fel plats i medeltiden, och insjuknar i samma epidemi som rasar på universitetsområdet. Dunworthy, sjuk av oro, försöker desperat att hämta hem henne, men vet inte att hon hamnat 28 år fel, i 1348. Det år digerdöden kom till Oxford. Parallellerna mellan digerdödens framfart och epidemin i Oxford skapar en dramatisk kamp mot klockan.
Doomsday book innehåller intressanta detaljer om livet och människorna i 1300-talets England. Det står snabbt tydligt att verkligheten såg väldigt annorlunda ut jämfört med de föreställningar Oxford-historikerna haft. Kivrin upptäcker att hon inte förstår språket, att hennes klänning med bjärta blå färger inte passar in och att stanken är värre än hon trott. Steg för steg lär sig Kivrin mer om medeltiden (och genom henne, även läsaren) genom att visa dessa små detaljer som samtidigt förankrar en fast i miljön och får den att kännas realistisk.
Vi får lära känna den medeltida familjen som Kivrin bor hos, lilla Agnes som älskar sin hund, hennes storasyster Rosamund som ska bli bortgift med en gammal gubbe, den elaka farmorn Imeyne och mamman Eliwys. När pesten kommer till Oxford är man så väl investerad i familjens öde att varje dödsfall känns hjärtslitande. Kivrin försöker att förutse pestens framfart genom att använda statistik och sannolikhet, men boken visar att i realiteten så funkar det inte att resonera så, för det alltid finns oanade konsekvenser man inte kan värja sig mot.
En av mina favoritkaraktärer i 2054 är trettonåringen Colin "a nice boy, very bright, though he has the most wretched vocabolary. Everything is either apocalyptic or necrotic.". När karantänen slår till är han fast med historikerna på universitetet och blir till oväntad hjälp för Dunworthy. Colins ungdomliga fascination för tidsresor speglar mitt eget intresse för genrén, och hans relation till Dunworthy precis som Kivrins relation till Agnes är rörande familjär.
Historia har aldrig varit så intressant som när den läses i skönlitteratur med engagerande karaktärer. Visst finns det säkert historiska felaktigheter, jag vet till exempel att Willis fick kritik för att hon i Blackout/Allclear använde sig av en tunnelbanestation som inte fanns än - men det är för mig inte livsviktigt att precis alla detaljer blir rätt, så länge det viktiga stämmer.
I den andra boken "To Say Nothing of the Dog" är året 2057. Vi möter Ned Henry som är med i ett projekt för att restaurera Coventrys katedral. Hans uppdrag är att lokalisera en vas åt Lady Shrapnell, projektets överhuvud. Men vasen visar sig vara synnerligen svår att hitta, och Ned skickas kors och tvärt genom historien i åtskilliga dagar tills han drabbas av time-lag, med klara symtom som svårighet att tolka ljud, överdriven sentimentalitet och hallucinationer.
Ned värvas till ett livsviktigt uppdrag i den viktorianska eran, men är så snurrig så att han inte uppfattar uppdraget och hamnar konstant i situationer där han riskerar att ändra historians förlopp radikalt med potentiellt fatala konsekvenser för utgången av andra världskriget. I sann Willis-anda.
To Say Nothing of the Dog skildrar den viktorianska eran, med samma detaljrikedom och lärorika berättarteknik som Doomsday Book. Till exempel får Ned lära sig att det är ett stort etikettbrott att prata om graviditeter - allt som har med sex att göra var så tabu att man inte låtsades om det. Boken har dock en mycket lättsammare ton än Doomsday Book, samt en romantisk sidohistoria vilket passar väl ihop med den viktorianska miljön.
Även om boken är lättsammare så är den även mer teoretisk. Många tycker Connie Willis böcker innehåller för mycket historia och för lite science fiction, men denna bok väger upp det genom att utforska reglerna kring tidsresorna och "nätet", den teknik man åker genom tiden med.
Den resonerar kring vad som är möjligt, berättar mer om mekaniken med kritiska punkter, crisis points, i historien dit man inte kan åka eftersom de händelser som skedde då hade för stor påverkan på historien och minsta ändring till historien riskerar att förändra framtiden. Samtidigt så etablerar den tidskontinuumet som en slags entitet som arbetar för att motverka de paradoxer och "incongruities" (motsägelser) som skulle kunna uppstå genom att den orsakar "slippage" (glidning) för tidsresenärerna vilket gör att de hamnar i en annan tid eller en annan plats, och därför inte har en påverkan på historien. Det går dock att ändra historien, och många av karaktärerna orsakar diskrepanser som de försöker rätta till, med varierande resultat.
Tidsresehistorier som dessa har en slående likheter med fantasy; ödesbestämda händelser. Precis som fantasy ofta beblandar sig med profetior beblandar ju sig tidsresor med saker som kommer att ha hända, eftersom de redan har hänt. Men trots att profetian eller ödet vill uppfyllas, så kan ju många saker gå fel och ödet behöver ibland hjälp på traven. Det är intressant att se hur historier hanterar detta, och vad som händer när man ändrar historien. (Tidsrese-sf är lite av en favoritgenre hos mig, om det inte framgått.)
På ett sätt är det smärtsamt tydligt att dessa böcker är över 20 år gamla. Framtiden - så som Willis såg den 1991 - hade inga smartphones! Det fanns bärbara telefoner, så kallade handhelds, och det fanns vidders, videokameror. En kan ju tänka sig att Willis borde ha förutspått hur tekniken skulle utvecklas, men det är nog svårare än man tror. I Willis fiktiva framtid utrotades också katter 2004, vilket känns rätt skrattretande. Att en stor pandemi inträffade 2010 känns dock mindre skrattretande.
Dessa böcker, samt Blackout/All Clear, kan jag varmt rekommendera till alla anglofiler, historieälskare och tidsreseälskare. De är lättillgängliga, ofta humoristiska och rörande. Willis fortsätter att vara en av mina absoluta favoriter, och jag vill verkligen understryka hur bra hon är:
"Though she has published fewer solo-authored novels than any of them, Connie Willis has won more major SF awards than Philip K. Dick, Arthur C- Clarke and Isaac Asimov combined." - Adam Roberts, introduction to Doomsday Book.
Kvinnor inom SF, you guys. Det finns många bra kvinnliga sf-författare, men tyvärr är de kvinnor och därför får de ingen uppmärksamhet. Låt oss ändra på det? Läs Connie Willis!
