Downton Abbey is back

"Downton Abbey" är ett brittiskt perioddramat som handlar om alla innevånare i slottet Downton Abbey. "Upstairs" får vi följa systrarna Mary, Edith and Sybil Crawley, deras far Robert (the Earl of Grantham), deras mor Cora (countess of Grantham) och deras farmor Violet, (dowager countess of Grantham). "Downstairs" får vi följa butlern Bates, de ränksmidande paret Thomas och O'brien, den godhjärtade husföreståndaren mrs Huges, med flera.

Handlingen tar fart precis efter Titanic sjunkit. Systrarnas Crawleys kusin, och Downtons arvinge, befann sig ombord och har nu omkommit. Detta sätter handlingen i rullning eftersom en ny arvinge till Downton Abbey nu utsetts enligt lagen, och det blir den avlägsne kusinen Matthew Crawley som drar det kortaste (eller längsta?) strået - en simpel advokat!

Matthew och hans mor Isobel Crawley flyttar till Downton och lär känna sin familj, vars slott Downton Abbey de en dag skall ta över. Matthew är dock uppfostrad att klara sig själv utan butler och husföreståndare, och har bestämt att han inte ska låta sig själv förändras till någon överklassmänniska. Inte heller tänker han bli påprackad någon av systrarna Crawley för att säkra familjens ekonmiska ställning. Han hinner inte mer än landa i Downton innan det skär sig mellan honom och den äldsta systern Mary Crawley, och det enda gemensamt de verkar ha är en ömsesidig skeptisism till honom som ägare av Downton Abbey. Men som vi alla vet så börjar ju kärlek med bråk och slutar med barnbidrag... Eller? ;)

Serien svepte hela Storbritannien från sina fötter förra året då den hade premiär, och fortsätter att göra succé även 'abroad'. (Säsong 1 av Downton Abbey visades förra hösten på SVT.)

Inatt vann Downton Abbey fyra emmys, bland annat i best miniseries/TV-kategorin, best writing, best directing samt att Dame Maggie Smith fick en emmy för best supporting actress. Maggie Smith har en imponerande rennomé, men är kanske mest känd som Minerva McGonagall i Harry Potter-serien. I Downton Abbey gör hon en komisk men underbar roll som matriarken Violet och lämnar ett spår av dräpande one-liners bakom sig. Om någon förtjänat sin emmy så är det hon!

Inatt var det inte bara emmy-utdelning, utan i Storbritannien visades också det första avsnittet på den andra säsongen av Downton Abbey. I Sverige får vi vänta till den 29 oktober för att få se den andra säsongen, men det är inget jämfört med amerikanerna som enligt rykten får vänta ända till i december för att få se det. Känns rättvist att de får vänta för en gångs skull. ;)

För er som är nyfikna och vill ta en sneak peak på andra säsongen så har ni trailern här:


Let the Downton-hysteria begin!

Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!

Meanwhile, in real life

Håller på för fullt och läser höstromantik men då och då kommer jag upp till ytan och andas också. Vid sådana tillfällen passar jag på att umgås med den bästa sortens människor. Och vilka människor är det, kanske ni undrar? Jo, bokbloggare så klart!

En full bokhylla var vänlig nog att bjuda in oss till sin nya boning där vi kalasade på god mat, vin och skvaller ;) Samlade var VixxOmBocker, Calliope, Bookpond, Bokomaten och Flickan&böckerna. Det blev en mycket trevlig afton där vi som vanligt avhandlade allt från Knausgård till katter. Flickan&böckerna bjöd dessutom på goda muffins/cupcakes (vilket är rätt här?), som jag slukade med stor entusiasm. Godare (och snyggare) muffins/cupcakes har jag aldrig skådat!

Bokomaten hade också med sig Penguinspelet som var superroligt med, även om jag beslutade mig för att vara artig och låta de... sämre... lagen vinna. Ps. Vixx är en fuskare!.ds. :P

I löv you

Do you löv me?

Höstlöv

The road not taken

The Road Not Taken by Robert Frost

Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I-

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

Kär lek?

"Kär lek?" handlar om Joanna som flyttar ner från Mensträsk utanför Arvidsjaur till Malmö för att studera webbdesign. Hennes nya liv i Skåne blir inte riktigt som hon tänkt sig då hon får en granne som beskrivs som "vandrande viagra". Joanna blir fullkomligt star struck.. and akwardness ensues... Som om det inte är nog komplicerat att vara en norrbottning i skåne (I should know), där vardagen kantas av språklig förvirring och kulturchocker.

Bokens författare Malin Johansson är väldigt öppen med att boken bygger på verkliga händelser. Som med alla självbiografiska romaner så undrar man förstås hur mycket sanning som ligger bakom orden. Medan jag läste så fick jag känslan av att allt som står faktiskt har hänt, vilket gör att det stundvis känns lite konstigt och lite för intimt att läsa. Kanske är det ett författarknep, kan ju vara så att Malin saltat på rejält för att ge det hela en mer komisk touch. God knows, jag hoppas det. För Malins skull... ;-)

Ett dilemma med att recensera självbiografiska romaner är att alla de åsikter man formar om karaktärerna och det dom gör indirekt kan bli en åsikt om författaren. Om jag tycker att Joanna beter sig illa, betyder det att jag tycker Malin betett sig illa? Som författare till en självbiografi får man säkerligen tåla en hel del, och jag kan inte annat än häpnas över Malins mod när hon vågar skriva så öppet.

Och precis som Malin varit modig, måste jag som fellow bokbloggare också vara det. (Även om man är bekant med författaren själv och tycker hon är jättetrevlig.)

Så, ärligt talat, gillade jag boken? Svaret måste här bli: Ja och Nej.

Det som talar emot boken är nog att första halvan ter sig mer pinsam än humoristisk och att karaktärerna känns så omogna och osympatiska. Kär lek utspelar sig i studentlivet och innefattat korridorsboende, fester, flörtande, tentaångest och en hel del ungdomligt oförstånd. För min del ligger detta liv inte så långt borta (blev färdig för fyra år sen) men ändå så känns det som en hel livstid sen, och jag tänker hela tiden "Var jag någonsin så där?".  Svaret på det måste nog bli ja, men inte då jag var 25 utan då jag var 15. (Det kan nog vara så också att denna bok riktar sig mer åt tjejer i åldern 14-20.) Tyvärr känns det som om storyn saknar driv, den binds inte ihop till en fungerande historia. Saker händer med Joanna, till synes utan mål.

En annan grej som jag är skeptisk till är språket i boken, som ibland känns överdrivet och malplacerat. Dock har det också sina stunder av underfundighet (t ex. "på räls till Lund" istället för "på väg till Lund" när det gäller tågfärd).

Det som är bra med boken är att Joanna slutligen får en slags uppenbarelse och blir målmedveten, hon tar tag i saker istället för att saker händer henne, och det gör storyn en hel del mer intressant. Boken har definitivt potential.

Malin lyckas också bra med att beskriva den frustration vi norrbottningar känner över skåningarnas okunskap om norrland, och jag fortsatte att läsa boken av någon slags norrbottning-i-skåne-solidaritet.
Igenkänningssfaktorn är hög när hon nämner oroliga föräldrars samtal då de fått nys om något våldsbrott på nyheterna (i mitt fall är det pappa som ringer så fort det skett något mord i Malmö), samt hur alienerad man känner sig då man kommer upp till norrbotten och lugnet igen.

Många som har bloggat om Kär lek har varit översvallande positiva. Jag kan inte med största ärlighet säga att jag älskade boken, men jag kan däremot säga att den är bitvis fängslande och fick mig att sitta uppe till kl 02.00 då jag läste ut den.mm

Så, vad får den för betyg? Den får helt enkelt en 3:a, pga sin potential. På romantikskalan får den en svag tvåa, det här kändes mer som en bok om lust än om kärlek. Not my cup of tea.

Varför jag älskar Joss Whedon

Fiktiviteter har deklarerat att denna helg är Whedonhelg (jäj!!) och har bjudit in mig och en hel del andra till att delta i hennes hyllning till Den Geniala Joss Whedon. Eftersom jag är en hard core Whedonista kan jag inte annat än haka på. Och eftersom detta är en kärleksförklaring till Whedon, så faller det förstås under genrén höstromantik. Naturally.

Joss Whedon med litet bad guys

 Joss Whedon är killen bakom serier som "Buffy the vampire slayer", "Angel", "Firefly", "Dollhouse" samt miniserien "Dr. Horrible's sing-along blog". Han har regisserat firefly-filmen "Serenity" samt andra godingar som "Titan A.E." och "Toystory" samt "Alien återuppstår", "The Avengers" (som kommer 2012). He is the maker of good stuff. Skaparen av mina all time favourites: Spike, Willow, Mal, River, Cordelia, Angel, Captain Hammer, Dr. Horrible, and so on and so forth...

Han är mannen som går på nörd-conventions och låtsas klä ut sig till sig själv.

Han är mannen som skriver in sig själv i Angel som Numfar, bara för att få göra The Dance of Joy.

You get it?

Alla människor har sin egen historia om hur de hittade till Whedonverse. Det här är min.

Det hela började med Buffy. Jag föll för denna serie då jag gick på universitetet, alltså ganska sent efter serien slutat. Det tog bara något avsnitt, sen var jag fast. Vi var ett gäng på 6-7 pers (studenter/överliggare) som kväll efter kväll satt och slukade avsnitt. Vi rockade loss till introt och sjöng "Grrraaaaaaargh" med det lilla monstret i slutet av eftertexterna. Då spin off-serien Angel tog vid såg vi Angel och Buffy varvade med varandra - eftersom det finns stunder då serierna faktiskt går in litet i varandra. Kommer inte gå in på Angel så mycket, förutom att David Boreanaz är awesome och Alexis Denisof med. Och den har humor. Och på tal om humor och Angel...)

Bored Now-society t-shirt.

 Vi kallade oss Bored Now-society i Willows ära, beställde knappar med röda vampyrmunnar på samt t-shirts med tryck. Alla våra samtal var fyllda av referenser till all things Whedon. Vi härmade Faiths dialog i avsnittet Who are you där hon stod i Buffys kropp och försökte efterapa (vad hon anser är) Buffys präktighet med "You can't do that, because it's WRONG!" (Jag döpte t.o.m. min första blogg Because it's wrong).

Det går förstås inte att tala om Buffy utan att nämna Spike. Spike är nog (ofrivilligt) en av de roligaste karaktärerna i hela Whedonverse. Förutom hans stora roll i Buffy så medverkar han också i Angel. En av de roligaste klippen med honom är då han gör en kort men underbar monolog i första säsongens tredje avsnittet, In the dark.

Det här med att vara en ond och elak vampyr fungerar inte alltid så bra för Spike, för i grund och botten är han en mycket känslig och sårbar man. James Marster som spelade Spike är suverän på att fånga Spikes kamp mellan önskan att slita huvudet av folk och önskan vara deras vän. 

Ytterligare en sak som inte kan nämnas för mycket är den underbara kemin mellan James Marsters och Sarah Michelle Gellar. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om honom, men istället väljer jag att visa er ett kort klipp som beskriver allt det ovan sagda. Och yes, "you have stupid hair" är vad han säger. 'Nuff said. (Mer om Buffy hos Butter tar ordet.)

Efter Buffy och Angel var slut fyllde vi tomrummet med Firefly och firefly-filmen Serenity. Space-cowboyen Mal charmade med sitt sneda leende och busiga ögon - let's face it, vem faller INTE för Nathan Fillion?!! Firefly varade tyvärr bara en säsong, men Joss Whedon ville att serien skulle få en bra avslutning och gav oss filmen Serenity, som också ger en förklarande story till karaktären River Tam, en annan av Joss Whedons underbaraste karaktärer.

När allt verkade vara slut på Whedonfronten och vi alla grät floder för att vi saknade honom, så kom då skrivstrejken. Joss Whedon hade tråkigt, så han ringde sin polare Nathan Fillion, samt den undersköna Felicia Day (The Guild) och allas vår Barney Stinson... jag menar Neil Patrick Harris, och fick dem att ställa upp på Dr. Horrible's sing-along blog (trailer här). Resultatet blev en musikal-kortfilm i tre akter där Fillion spelar Captain Hammer, en mycket..."hjältig"... hjälte. :-D Men bäst av allt är nog Harris, ytterligare en av humorns okrönta kungar.

Ord kan inte beskriva hur Joss Whedon completes me, hur hans odödliga ord strömmar genom mitt huvud dag som natt, fyller mig med glädje och tillförsikt om att - if all else fails - så finns fortfarande Buffy, Angel, Spike, Mal, Dr. Horrible och The Evil Trio att återvända till. Shit, det blev inte särskilt sammanhängande det här, men så går det när man får en complete and utter nerdgasm.

Sist av allt, här är SF-bokhandelns Joss Whedon-hyllning.

Love is a many, splendid things, love...

...lifts you up where you belong!

Det är september och hösten är officiellt här. Härmed inleds ett tre månader långt bloggtema som ska handla om romantik, höst, höstromantik, eller plain old chic lit stuff.

Har gått igenom min bokhylla och funnit "litet" böcker att "starta" med:

• Kär lek - Malin Johansson
• Överenskommelser - Simona Arnfelt
• Vince och Joy - Lisa Jewell
• Den trettonde historien - Diane Setterfield
• The empty house - Rosamund Pilcher
• Vickis vintagebutik - Isabel Wolff
• Landet bortom havet - Tamara McKinley
• Someone special - Sheila O'Flanagan
• När löven faller - Nicci Gerard
• Hope - Lesley Pearse

Sen så har vi ju faktiskt paranormal romance genrén som inte ska glömmas bort. Här hittade jag:

• The enchantment emporium - Tanya Huff
• Soulless - Gail Carriger
• Moon called - Patricia Briggs
• The laughing corpse - Laurell K Hamilton (del två i Anita Blake-serien)
• City of bones - Cassandra Clare

Sen har vi ju klassikerna, Jane Austen, systrarna Brontë, George Elliott eller varför inte......

Hösten ska med andra ord gå i kärlekens tecken, varför det kan bli en hel del romantiska dikter, filmrecensioner och övrigt för de som är intresserade. Tune in for more of the good stuff! :)